När vi sen stod i kön så hade vi ett par bakom oss som var tålmodiga och iaktog Niklas när han packade upp på bandet och ställde tillbaka sin korg i kassan. Stapeln var ganska hög men han grejade det. Och dom hjälpte honom inte! Det tyckte jag var bra. För ibland rycker folk korgen ur hans händer och ska "hjälpa" honom att ställa den i stapeln. Och vem blir skitförbannad? Jo, Niklas! Han vill ju göra detta själv! Jag vet att dom gör det av omtänksamhet, men det vet inte Niklas.
När vi kom ut sen så kom paret fram och pratade med oss och tyckte han var så duktig. Och att ibland så måste det få ta lite tid om man ska kunna lära sej saker.
Och dom stirrade inte på honom som så många gör. Eller stirrar...dom brukar snegla och så tror dom att det inte syns att det är Niklas dom tittar på. Ha ha ha
Det här paret pratade till honom som det vore vilken liten kille som helst. Och det märkte nog Niklas också, för han satte igång och berättade om när jultomten "ramlade" i trappan en jul. Han undrade varför hon hade kryckor. Och kvinnan förklarade. Niklas blev också orolig att hon skulle ramla när hon nu hade ont i ryggen. Men hon sa att det är därför det är så bra att ha käppar att håla sej i... Men Niklas höll nog ändå lite koll tills hon kommit fram till bilen.
Jag förstår att en del människor kan ta väldigt illa vid sej av handikappade, dom vet liksom inte riktigt hur dom ska bete sej. Hur dom ska prata osv.Men dom kanske inte har nån erfarenhet av handikappade människor. Och då är det ju faktiskt inte så enkelt....
Ett annat fantastiskt par och deras lilla dotter som adopterade en pojke, från Bulgarien, med downs syndrom. Filmen hittade jag på YouTube.
Tårarna flödade när jag såg filmen. Så mycket kärlek!!! Man blir så rörd och varm i hjärtat....
Nu är det ju ett tag kvar tills vi ska fira downs syndromedagen. Förra året hade vi udda strumpor för att uppmärksamma dagen. Kanske blir nå annat i år... Det är inte så många som vet om att downs syndromdagen finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar